Vad gör man efter att man bestigit Kilimanjaro?

Som jag skrev tidigare så tänker jag på berget och på landet varje dag. jag mådde så bra,  bara att vara på berget, enkelheten, pole pole, bo i tält och bara äta, gå och sova. 

Berget, kilimanjaro, kommer alltid ha en plats i mitt hjärta men vad gör vi nu då? 

Suget fler mera berg finns ju här… Vi googlar och letar efter passande utmaningar. kom gärna med tips! 

Nästa stora utmaning får dock vänta ett tag så vi hinner spara på oss lite nya äventyrspengar. Fram tills dess har vi nu först en förhoppningsvis härlig vårvinter med många skidturer och tältnätter. Sen är vi lite sugen att åka till alperna och kika runt lite,  ta några toppar och spana in naturen. Vi får väl se… de spritter ju lite i kroppen och det finns mycket att göra. 

/♡ 

Annonser

Från Mweka camp till Moshi 

Sista dagen.

Så vaknade vi sista morgonen på berget, snabb och slarvigaste packningen, frukost och redo för avfärd… då kommer alla dom här underbara människorna som har varit med oss och runt oss, alla bärare, guider och kocken, den söta toalettpojken som aldrig verkade sova utan såg till att vi hela tiden hade fräscha toaletter.. ja alla som hade bidragit till våran fantastiska vecka,  och sjöng och dansade för oss. Fällde en tår och njöt,  lycklig över att vara just där. 

Vägen ner var inte så lång,  de kanske tog 3 timmar om jag kommer ihåg rätt. Vi spanade in ett gäng apor,  bluemonkey nånting tror jag dom hette,  har aldrig ens sett såna på bild förut. 

(Den här bilden på apan är lånad från en annan deltagare som han tog på safarit vi var på innan vi for hem, men de är samma apsort)

ett gigantiskt träd

Nationalblomma

Kilimanjaro expressen, en vagn som skadade kan fraktas ner på…. om dom törs. 

Där var vi!! 

På hotellet igen käkade vi lunch, duschade och slappade vid poolen. 

Jag längtar tillbaka till berget varjedag, påriktigt,det går inte en enda dag utan att jag tänker på det, tänker på hur fantastiskt det var och hur bra jag mådde, i kroppen och själen och på hur gott jag sov. 

Nu tänker vi ut nya äventyr…. /♡ 

Äntligen dax för dygnet och Uhuru peak 

Nu var det dax,  det var fredag morgon och nu skulle vi gå från Karanga Camp till Barafu Camp och sedan vidare upp till Uhuru peak och sen ner till Mweka hut. 

Vi visste att det skulle väldigt få timmars sömn from nu och fram till lördag kväll men vi var laddade. 

Från Karanga till Barafu var de kuperat upp och ner, bitvis rätt mycket rullgrus. Sista biten upp till lägret var ganska brant och det var otroligt häftigt att komma upp där.. framme i Base camp liksom.  Framme åt vi lunch och ägnade eftermiddagen fram till middagen med att packa i ordning det sista och  förbereda allt för toppnatten. Sen var det middag och vila. Från klockan 18.00 till klockan 22.00 skulle vi prova sova. Det gick väl så där,  halvsov väl en – två timmar kanske, men vilade iallafall. Klockan 22.00 var det gröt och blåbärssoppa och mackor, vi packade ner våra vattenflaskor som vi fått varmt vatten i, klädde oss och ställde upp oss redo… Nu äntligen. 

Jag hade verkligen sett fram emot den här natten. Jag hade längtat efter att det skulle vara mörkt, att det skulle vara kallt och jobbigt… Att det skulle vara upp upp upp och ta lååång tid och jag hade till och med i min målbild, i min mentala träning sett framför mig att det skulle vara blåsigt. Det skulle kännas på liksom. Och precis så blev det,  ca -5 grader och blåst på ca 12s/m på sina håll,  jag hade underställ, ullunderställ, en tunn och en tjock houdinihood, skaljacka och en dunjacka och jag svettades inte. Jag frös inte heller förutom om händerna och kanske kinderna lite.. men de var skönt, så otroligt skönt. Jag hade en ljudbok i ena örat för att inte hamna i negativa tankar. 

”Inte en enda negativa tanke kommer hjälpa dig upp till toppen” eller vad sa han Robin Trygg i programmet Landgång som gick på SVT. 

När soluppgången, den efterlängtade soluppgången kom skippade jag ljudboken och bara gick i egna tankar den sista biten upp till Stella point.

Helt otroligt,  jag ville bara gråta men luften räckte inte riktigt till det. Där fick vi varm saft av guiderna,  fick syresättning och puls mätt och fick klartecken att gå vidare till Uhuru Peak, den jobbigaste biten tror jag. De var 700 meters promenad på en grusväg ungefär, lite svagt uppför… inte jobbigt alls egentligen. Men,  sovjobbigt,  jag blev sovtrött som bara den och de där 700 metrarna kändes så långa, ända tills vi var uppe, då blev  de glömt, bortblåst, all trötthet försvann jag var på toppen, klockan var då 08.20.  Jag klarade det!  Jag ville åter igen bara gråta… lycka!! 

Efter lite snabb fotografering vände vi om och gick ner… ner ner ner, i ett tjockt lager av rullgrus, de kändes ungefär som på vårvintern när man kan glida på pjäxorna ner för fjället i ett tjockt lager av blötsnö. Iallafall… det gick snabbt nerför, halvägs blev vi överraskade med popcorn och varm saft. Väl nere i lägret var de lunch, packning och vidare ner till nattens läger Mweka hut. Det var en lång vandring, lite stenig och med en trött kropp som skrek efter att få sitta ner en stund så ville jag verkligen bara komma fram, och det gjorde vi så klart. Sista natten i tält, sista natten på berget, vemodigt på nåt vis. Vi fick en fantastisk 3 rätters middag, kocken som hade lagat helt otrolig mat till oss varje dag hade till och med bakat en tårta. Det är helt fantastiskt på riktigt, man kan tro att dom trollar. Jag äter inte gluten och fick dessutom glutenfri kost hela veckan. Vilka människor ♡ 

Det här var min, Linns, upplevelse om toppnatten/dygnet. 

Soluppgången 

Nästan uppe vid Stella point 

Stella point 

Gamen på spanska efter middag.. 😉

Glaciär 

Toppen, uhuru peak! 

//♡ 


Barranco camp till Karanga camp

Dag 4

Så var det dax för Barranco Wall, även kallad frukostväggen sa någon… För att det tydligen inte var helt ovanligt att iallafall någon kräktes upp sin frukost upp för den. Ingen i våran grupp kräktes, jag fick lite blodsockerfall en sväng, kallsvettades lite men jag öppnade upp kläderna, andades som vi fått lära oss, tog några dextrosol och drack vatten så blev de snabbt bra igen. Barranco Wall var roligt,  det var brant och vi fick använda både ben och armar,  roligt, och så häftigt när vi kom upp för väggen, utsikten var fantastisk. 

Efter någon timmes vandring i semiöken och nedför och uppför en djup dal kom vi tillslut fram till Karanga camp. Här äter vi middag och går noga igenom morgondagen som är stora dagen D,  dagen (eller natten) då vi ska till toppen.  

Alla är laddade, jag tror att de flesta blev lite mer fokuserade. Vi förberedde packning, chillade och förberedde oss mentalt för morgondagen. Sista sovande natten… sista sömnen innan toppen och vi mår bra ♡ 


Shira camp till Barranco camp

Dag 3

Den här dagen blev vi åter igen väckta tidigt med kaffe/te på säng. Vi packade ihop och gav oss iväg rätt tidigt, vi hade en lång dag framför oss,  vi skulle upp till Lava Tower på 4600 m ö.h och äta lunch där. Jag mådde bra men var lite nervös över vad som komma skulle… hade vaknat några gånger på natten med hemlängtan och undrat vad fasen vi håller på med egentligen,  vet inte varför jag mådde ju bra och sov bra,  de var nog bara längtan efter min trollunge som spökade.  

Om de var att man längtade efter någon eller höjden eller både och kanske de vet jag inte men vi båda upplevde att vi blev väldigt lätt rörd,  och hade lätt till tårar. 

För att klara den långa dagen som var ungefär 14 km,  8-9 timmars vandring och från 3840 m ö.h  upp till 4600 och sen ner till 3860 m ö.h så pluggade jag i en ljudbok i ena örat. Jag gick in i en bubbla,  lyssnade på min bok och hade fokus på andningen och att få i mig energi och vatten hela tiden. För mig funkade det toppen,  jag mådde hur bra som helst, kände mig faktiskt skit stark.

Maria den stackaren kräktes däremot nästan hela dagen,  hade svårt att få i sig nån energi (så klart.. vem vill äta när man kräks)  tack och lov blev hon bättre på nervägen och var piggare mot kvällen sen.  

Så den här dagen upplevde vi lite olika så det här var väl inte Marias bästa dag direkt fast en av mina bästa. Vi båda var dock lika lyckliga över att vara just precis där vi var och hemlängtan jag hade där under natten var borta. 


Här hade Maria piggnat på sig så pass att hon orkade med några danssteg. ♡ 


♡♡ 

Machame camp till Shira camp

Dag 2

Vi blev väckta tidigt på morgonen med kaffe/te på sängen,  packade ihop våra sovsäckar och gjorde oss klara för en vandring på ca 6 timmar,  från 3100 m ö.h. till 3840 m ö.h.

Fin ganska brant vandring, bitvis väldigt stenigt, vi fick lämna från oss stavarna ett tag för att kunna ta hjälp av händerna. 

Vi kom fram till lägret innan lunch och hade gott om tid för att slappa på eftermiddagen. Vi fick popcorn så klart,  mums. Och även varsina baljor med varmt tvättvatten,  höjden av lyx. Det var skönt att tvätta bort lite svett från ansikte och lite så där och mina fötter som var nästan svarta fick sig en omgång oxå. Solnedgången den här kvällen var helt fantastiskt vacker. 

Ännu en lyckad dag på berget och vi båda mår fortfarande bra. 

Stretching varje dag! 

Vi åt förrätten ute och njöt av solnedgången.