Jag är jätteduktig på att ”göra ner” mig när de gäller löpning. Om jag ska springa tillsammans med någon känner jag efter rätt nog.. jag har nog ingen bra dag, jag är nog lite bajsnödig, har lite ont någonstans och tänker direkt att det här kommer inte gå bra.. jag är inte duktig på det här.
Jag talar gärna om för den jag ska springa med att min kondition är kass och att vi kan väl varva lite springa och gå…
Och så går de ändå alltid så bra, alltid mycket bättre än jag först trott. Jag orkar alltid springa mycket längre eller fortare än vad jag tänker.
Från häromveckan när vi sprang tillsammans i ett härligt småprats-tempo
Jag gör även så när jag ska springa själv, som idag.. jag hade tänkt redan igår att jag skulle springa 11km idag. Men när jag bytt om och ska mig av tänker jag att 11 km klarar jag aldrig.. och förbereder sambon som ska hämta mig efter vägen på att de går nog inte så bra.. men att jag hör av mig när jag vill ha hämtning.
De två första kilometrarna var hemska, det snöade och blåste motvind, och så var de halt och min puls skenade iväg rätt snabbt. Genast tänker jag ut andra planer på hur jag kan springa o vända osv. (Även fast jag vet att jag alltid tycker så de första 1-2 km) Men så vipps har jag ändå sprungit 5 km… och så 7 km.. och så 8 km.. jag skickar sms till sambon och när han dyker upp har jag ändå sprungit drygt 11 km, nästan 11.5 och det gick hur bra som helst. Jag gick så klart lite mellanåt men förvånansvärt lite. Jag är helt klart nöjd med mig själv.
Jag måste sluta göra ner mig och faktiskt tro på mig själv. Jag fixar mer än jag tror.
Och för mig är inte huvudsaken att springa milen på en viss tid. För mig är det viktigare att jag är ute en längre stund och rör på mig, och njuter samtidigt .
/♡
62.991752
14.969841